livetslotteri

Jag har inte skrivit det, men vissa saker måste publiceras. Författaren står som okänd, men han finns mitt ibland oss...

Dagen var kommen.

De andra grabbarna hade dekorerat åtskilliga veckor med diskussion, skratt & välbehag. Vad var det som hade hänt? Var det Nicke som var lite eljest eller hade de andra passerat både första och andra stadiet i vägen mot ett liv som vuxen? Han tänkte på det ånyo. Öl. Öl. Det får man inte nobelpris, eller gudabegåvning, eller jobb för. Det måste finnas något.

Efter lite barnsligt handgemäng kom han från skolan, hem till huset, där livsglädjen kommit & gått ett flertal gånger det gångna året. Han satte sig för att kolla på tv. Drömde sig bort, den där dagen då han tillbringade flera timmar ensam ute i skogen. Känslan, stoltheten över att få röra sig runt likt skogens konung, långt ifrån allt annat. Verklighet. Det ringer på dörren.

En bra kille. Det här uppskattas alltid. Ett samtal från en kär vän precis när det behövs som mest. Således har han ett namn också, det var Hjalmar. Nicke bestämde sig för att ta cykeln, att promenera är bara för knösar, tänkte han.

Kvällen kom, höstmörkret. Lite småsnack om vilka tjejer som gällde, skvaller om fotbollen, om livet i allmänhet. De pratade om allt två 15-åriga gossar kunde göra. Hjalmar skulle förresten möta upp den där tjejen han nyligen varit i närkontakt med. Öl. Det handlade om öl. Gömd öl. Nicke tänkte en stund. Äh, det är som vanligt, alla andra får ha kul men inte jag. Hjalmar hade ju lovat att han inte skulle röra den där nedrans ölen ikväll. I vilket fall så följde de båda gossarna med Malin och hämtade ölen i skogsdungen, intill motorvägen. Oj här fanns det öl, tänkte Nicke. Öl.

Tanken hade slagit honom precis när de sagt adjö till Malin. Rackartyg. Stöld. Pengar. Det skulle det handla om. Planerna grusades när Hjalmar uttalade sig. Tanken var densamma men med en liten annan utväg.

Det här trodde man inte för två dagar sen, inte ens för två timmar sen, eller två minuter sen. Öl. Det smakade rätt beskt. Med jämna mellanrum hann pessimismen ifatt honom. Detta var fel. Nicke som var en överdängare på det där som många i nuläget saknade. Förnuft. Att kunna rationalisera sig fram längs livets vandring. Stopp. Vad är det som händer. Allt omkastas.

I efterhand har han fattat att detta var det var som hände, det kallas för berusning, resultatet av att pokulera och härja. Minnet är fortfarande starkt men suddigt. Dagen D. Då allting började.

Det finns en blomma vit som snö,
kan ej vissna, kan ej dö.
dess namn känner du nog igen
trofast vänskap heter den.

Det är lite den känslan som byggdes upp mellan mig och ölen. Kvällen då jag först stal öl, sen drack den, för att sedan spy ut den och till sist träffa alla andra på diskoteket. Och vilken överraskning sen! Glädjen hos mig var obeskrivlig. Det kändes som jag hade funnit mig själv den där kvällen i november.

Ett bra recept. Malt, humle, jäst och vatten. Ingenting att säga om det. Ett bra recept. Men effekten är sannerligen storslagen. Socialt umgänge. Ölen har samma koppling till detta som orden har till sin semantik. Likt en kvinnas lubraktion, likt en dag i Lützen år 1632.

Fotnot: Personerna i berättelsen heter i verkligheten något helt annat.

 /................

Jag läste i vår lokaltidning Barometern om en busschaufför som blivit polisanmäld.

Under en bussresa som var destinerad söder ut i Kalmar så hade några ungdomar tryckt på stop knappen utan att sedan gå av bussen. Busschauffören hade då gått bak i bussen och tagit en utav ungdomarna i armen. Då hade pojken tagit illa vid sig och sedan anmält chauffören till polisen.

Vad är det för fel på pojken? Vad är det för fel på Sverige?

Hur fan tänker man när man först bus plingar för att få någon slags reaktion, och sedan så anmäler man den vuxne när han väl blir arg. Och nu kan ju inte jag hela storyn, kanske var de inte pojken som hade plingat, men det spelar ingen roll i alla fall.

Inte fan ska polisen lägga ner sin tid på någon snorunge som blivit tagen lite för hårt i armen.

Det är väl bara o svälja och inte gå och gråta hos mamma och sedan hos polisen.

Jag har läst flera gånger om hur lärare blivit anmälda när dem tappat tålamodet på stökiga elever. Visst, ni får väl vara stökiga, men anmäl inte läraren när dem blir arga på er.

Onödiga polisanmälningar tar tid och kostar pengar. Dom kan läggas på något bättre..

Jag är trött på den "svenska springa och gråta och skvallra mentaliteten". Men barnen blir ju inpräntade i skolan hela tiden att man ska säga till fröken så fort der är något. Men de där sitter ju kvar och tar sig uttryck senare. Vissa saker kan man faktiskt lösa själv.

Det var samma sak under Göteborgskravallerna 2001. Demonstranterna kastade sten mot poliserna. Dessa utför, till följd av den stress som det innebär att få gatstenar haglande mot sig, ett "dåligt jobb".  Men bakom uniformerna är det ju bara människor...

Poliserna fick mer skit än stenkastarna.

I många andra länder blir man skjuten om man kastar sten mot statsmakten.

Men det finns ju alltid två sidor av ett mynt. Man får väl helt enkelt välja att se allt detta som ett tecken på att vi lever i ett lugnt och försnällat samhälle. Jag tror ju inte någon somalier eller colombian anmäler sin lärare för att han blir ryckt i armen...


/Erik Sohlström

Människor?

De är inga människor. Dom är robotar.

Känslokalla egoister programmerade för effektivitet och våld.

/Gustav Svensson

Det kändes som om våren var på väg, men icke..

Idag har jag varit kulturell. Först var jag och såg på teater med klassen. Den handlade om hedersmord.

Efter pjäsen så tog en kurd inspirerad diskussions ledare över. Han blandade allvar med att agera kul prick. Han var bra, men...

Han fick mig att inte helt osökt associera lite till alla invandrar komiker.

All heder åt Özz och Shan med flera. MEN

Börjar det inte bli lite tjatigt. Jag är trött på alla stand up komiker som håller sig för mkt inom en genre. Som när blatte komiker hela tiden drar blatte skämt. Visst dem gör det bra.

Men känns inte lite som att när dem slog igenom, och började driva med sig själva, så sa dem bara samma saker som svenskar skojat om hela tiden.

Bara att nu blev det okej att göra det offentligt eftersom dem själva var invandrare.

Det kan vara lite samma sak med vissa kvinnliga komiker. Dom snöar in lite för mycket på könsrollerna. Det är absolut ett jätte bra och viktigt ämne. Men i längden måste man ha lite bredd tycker jag, annars kan de lätt bli fjantigt..

Men det är inget lätt yrke.

Därför all cred åt grabbar som Eddie Izzard och Bill Hicks.

Dom kunde röra sina anföranden mellan himmel och jord...

/Erik Sohlström

Såg precis klart på filmklassikern Gökboet.

Jag skäms lite för det, men jag tyckte faktiskt inte den var så jätte bra som det sägs.

Dock så är det en film som kan väcka en tanke eller två. Jag tycker på nått sätt att den har en del gemensamt med "Döda poeters sällskap".

Aja hur som helst...

En märklig helg och en märklig söndag morgon. Dock trevligt...

Har i alla fall utformat tre alternativa lösningar på det kommande halvåret ...

Ska sova nu, för imorgon idioter, är det ju: "en ny dag och nya möjligheter".

/Erik Sohlström

Läste en mindre debatt i en bekant blogg. Den handlade om att se sig själv som bättre än andra.

Varför är folk så rädda för att uttalat jämföra sig med andra, när vi hela tiden gör det i det tysta?

 Någon säger

-         Jag skulle aldrig säga att jag är bättre än någon annan.

Nähe, där gick ju ditt liv åt helvete. Det är drivkraften att få känna sig bättre än andra som drivit människan framåt. Alla har vi olika värderingar. Och man håller ju självklart på sina egna värderingar och åsikter. Alltså tycker man att man resonerar bättre än andra, vilket resulterar till att man ser sig själv som bättre.

Gandhi som fått symbolisera godheten personifierad skulle inte kunna påstå att han inte kände sig bättre än andra. Det var han ju, och det är väl inget konstigt med det.

Problemet är i världen är ju inte att folk ser på sig själva som bättre än andra.

Problemet är att alla inte gör det med sunt förnuft...

Det är så typiskt att vi i Sverige skall göra någon slags kommunism av självförtroende.

Jantelagen, herregud...

/ Erik Sohlström

Skolans heder

Vår plikt

Idag var det återigen dags att iföra sig skolans stoltaste mundering, Stagneliusskolans matchställ. Med rak rygg, fast blick och klister på händerna gick vi ut med ett mål framför ögonen, skolans ära.

Handboll...

I första matchen så manövrerades Åkrahäll ut ur leken.

Erik Sohlström kliver in avgör matchen med sitt 14-11 mål som blev slutsiffran.

Men i den här matchen var fortfarande delar av det tunga artilleriet ännu inte anlänt och Stagg fick klara sig med endast en avbytare på bänken, i form av Prins Persson.

Förstärkningarna anlände till matchen mot Lars Kagg.

Matchen kom mest att likna en katt och råtta lek.

Från nio meters linjen styrde Alexander Modig. Hans spänst, blick och spelfördelning gjorde honom till lagets härförare, vår egen "Alexander den store". Tillsammans med Erik Sohlström hade han turneringens sexigaste spelstil.

Men vi var ett lag med många hjältar den här dagen...

I finalen så hamnade vi ett snöpligt underläge. Vi jagade hela matchen... och kom ikapp.

Med blotta minuten kvar så stänker Peter Sjögren in kvitteringen, 13-13.

Finalen slutade sedan 14-13 och vi kunde åka hem med medalj runt halsen!

/ Sportbladet

Men det största under dagen var inte sporten, det var "Svarte Petter". Han var en sån där person som man bara tror finns i filmens värld.

"Svarte Petter" var stor, kägelformad, han kom från landet och han drack inte vatten ur någon flaska.

Han hade med sig en hel dunk...

När han först gick ut på planen och greppade en boll så utbrast han:

- Dom här känns ju som tennisbollar!

Senare under matchen tilldelas han en utvisning efter att tacklat ner en motspelare, och han skanderar:

- Dom är ju såhär små, jag trampar ner dom!

Svarte Petter är en vardagshjälte, en sån där som får en att känna
att det inte spelar någon roll om livet har mening eller inte!

/Erik Sohlström

Sanningen som vi lever i är en lögn.

Dem flesta går på den.

Men nästan lika många väljer att gå på den.

Ett fåtal ser sanningen men tvingas välja bort den.

En liten sorgsen stackars skara förstår...

Det där kommer inte att ändras. Vi är många som kommer att somna in med lögnen som en bekväm huvudkudde på dödsbädden.

Kanske inte våra barn, men deras barn och barnbarn kommer att vara så besvikna på oss.

Vår generation lär inte hålla så hög status i himmelen...

Fast som tur är så är väl himmelen också en lögn...?

Kanske kan det ju vara så att allt, allt det här med och allt det andra, allt de där och allting är en lögn.

Vi får hoppas på det.

Fan vad skönt det skulle vara.


/Erik Sohlström

Jag själv och en hel del andra människor håller just nu ett litet vakande öra mot Österrike.

Där pågår nu rättegången mot vår allas Josef Fritzl. Mannen som gav sin dotter historiens längsta utegångsförbud...

Alla tänker på och förundras över hur en man kunde lyckas dölja och hålla det hemligt att han hade sin dotter och även hennes(och likväl sina egna) barn inlåsta och gömda i 24 år.

Det jag tänker mest på är inte hur en man kunde lyckas dölja något sådant i 24 år.

Utan om man nu kan göra det, hur många andra borde inte just nu i denna stund också sitta inlåsta i en källare någon stans i Europa.

Det är ju inte första gången det händer i Österrike. Natascha Kampusch var fången och inlåst av Wolfgang Priklopil i åtta år. Även detta i den klassiska källaren.

Österrike är ju ett välfärdsland av samma sort som Sverige, och är inte på något sätt drabbat av social misär eller sämre levnadsförhållanden än vi är...

Och i Österrike så bor det ganska exakt en miljon färre människor än i vårt land...

Om nu österrikarna Josef och Wolgang gemensamt lyckades samla ihop 32 års synd. (och detta är dem som vi vet om)

Borde det inte rent logiskt vara så att det just nu i Sverige sitter minst en, troligtvis flera flickor inlåsta i källarutrymmen någonstans mellan Haparanda och Smygehuk?

Anders Eklund till exempel är väl inte mycket friskare än Fritzl, bara latare.

För det måste ändå krävas en hel del ork och flit för att orka med det projekt som Fritzl tog sig an. Det är ändå ingen liten hemlighet att dölja...

Men jag tror det är något med den där tyska fliten och organiserade mentaliteten.

(österrikare är halvtyskar).

Det var ju också tyskarna som gjorde folkmord till en organiserad industri.

Jag hoppas att vi Svenskar är latare. Det är det enda som talar för att någon av oss inte har en egen Fritzl bakom sin trevlige grannes fasad.

Men Fritzl kämpar på i rätten. Han döljer sitt huvud med jordens just nu mest omtalade pärm. Där döljer han även argument att försvara sig med. Bland annat en förklaring att han visst älskade sina barn.

Detta i form av en redovisning över hur mycket pengar han har lagt på dem...

Ja, det finns mycket absurt i den där historien. Jag tänker på Elizabeth Fritzls barn.

Det blir ju lite enklare med julklapparna när morfar och pappa är samma person, men det har ju sin baksida...



/ Erik Sohlström

Idag så tänkte jag ge dagens ros till alla som vill agera nöjesskribenter till Kalmars uteliv.

Det rör sig i regel om tjejer som är knappt under eller kring 20 år. Dessa tjejer är numer "mogna" tjejer, men ack, utan vidgade vyer .

Dessa personer tror på något sätt att just dem är/ska bli, nöjes recensenter och helst också mode bloggare.

Dessa stackare slavar också under det

numera rådande blogg idealet som går ut på att:

¤ Fika!

¤ Skriva om hur flitig man är och om hur mycket man hinner med på en dag!

¤ Lägga upp bilder där man visar "dagens outfit". Till denna tillkommer också priser på plaggen.

¤ Té

¤ Politiska åsikter, som man självklart inte lyckats mynta själv utan tar från någon annan.

¤ Har man inte skrivit på någon dag så ber man om ursäkt till sina "trogna" läsare och lovar att bättra sig. (trots att man har 7 läsare per inlägg)

¤ Shopping fynd! (gärna väskor)

¤ Drinkar

¤ Trotts att man bor i en liten stad så ska man försöka ge recensioner på utelivet och låssas som att man skriver om Stureplan.

¤ Samtidigt så lever man i en dubbelmoral och klagar på den stad man bor i.

¤ Man skall också signalera att man är väldigt upptagen om dagarna. Detta går i symbios med ens mognad.

¤ Tips om livet och ekonomisk vägledning (underbart att gymnasietjejer kan vara så visa).

 Frågorna är många..

Det känns som om dem tror att dem har en målgrupp och trogen skara läsare.

Men är inte detta bara vad dem själva är till någon som står över dem i hiearkin?

Finns det någon som läser och bryr sig om deras tips och vad dom anser om mode?

Förstår inte dessa tjejer att dem själva hyllar dem element som i dagens samhälle hjälper till att undertrycka kvinnan?


/ =)

Jag försov mig idag. Men får en gångs skull gjorde det ingenting. Eller lite kanske, men detta kompenserade jag upp i alla fall.

Jag kom omedvetet i perfekt tid till ett religionsprov.

Jag tackar tjejerna i klassen som fick mig att göra det med motiveringen: att ha det gjort.

 Så trots att alla andra grabbarna i klassen hade valt den enkla vägen och tagit skolken, så såg jag ansvaret i vit ögat, köpte två stycken blyertspennor, tuggummi och en kaffe och gick mot sal B2...

Så där satt jag, oförbered, ensam och omgiven av klassens pluggisar. Det var förbaskat avslappnande, något jag tänker göra om...

Efter ha gjort diverse ärenden efter skolan så kom jag hem. Jag såg lite på Bill Hicks men gjorde inget direkt nämnvärt.

Sedan for jag ner till ishallen för att möta upp Ricke och hans fästmö.

Vi skulle kolla när grabbarna i A-laget skulle kvala.

Tyvärr så fick dem storstryk på ett mycket snöpligt sätt. Jag själv hade blivit deprimerad i samma situation.

Men i sådana lägen handlar det om att reflektera tillbaka och se på livets grundläggande element. Hockey är ju i slutändan bara en lek för vuxna män...

Vuxna män som svettas och förströr sig tillsammans över något som får dem att, om så blått för en stund, inte behöva tänka på livets egentligheter... Vackert?


/Erik Sohlström

Lundells biografi stal min natt och min sömn.

Idag vaknade jag upp efter blott en timmes försjunken vila. Jag hade feber och han inte äta någon frukost. Men, hockey är hockey...

Idag hade min dag en mening: att åter skänka ära åt skolan.

 Mox kom och hämtade mig halv 8, därefter mötte vi upp en liten men tapper trupp spelare.

Det fanns tekniker, det visste alla, det fanns en fixstjärna, det visste alla, det fanns en stormålvakt, men det visste ingen då...

Väl utanför Nybro Ishall kliver vi ur våra bilar med mediokra förhoppningar. Vi är beredda på att vi kommer att få slå ur underläge...  

Hampus "Carlton Leach" Landegren tänder en cigarett i ett försök att lugna nerverna. Jag är då helt ovetande om att han är mannen jag kommer att få dela rampljuset med ikväll.

"Ingen rök utan eld?"..

Laget vacklar till en början och jag drabbas av materiella problem. Min skridskoskenor är förstörda och min åkning hämmas svårt...

Vi tar oss till final...

Självförtroendet vi byggt upp och tryggheten vissa spelares närvaro bär med sig så får vi vind i ryggen. Hockey godis och idrottskonst vävs nu i ett arbetstempo som skulle få en kinesisk barnfabrik att blekna...

Emil Ågrens expressionistiska spelstil tar sig uttryck i allt, mål, passningar och defensiv briljans...

Anton Welander, en trygg spelare som inte gör någon besviken. Han förlorar inte en enda tekning och skapar något idrottsvärlden inte sett innan, assistshesten...

Axel Nilsson gör sitt jobb i det tysta och är den där killen som behövs i varje lagbygge..

Hampus Landgren är en fantom i målet och efter ett tag tycks hans blotta närvaro psyka spelarna...

Kalle Hallström har planens sexigaste spelstil.  Hans skridsko åkning får honom att flyta som kvicksilver igenom fiendens försvarslinjer...

Max Franzen är lagets stöttepelare och från sin defensiva position är han lagets ryggrad...

Erik Sohlström, han som gav sambahockeyn ett ansikte. Problemet med skridskorna hämmar hans åkning, som annars brukar ses som hans adelsmärke.

Men hockey poeten har fler strängar på sin lyra...

Med ett bedövat sinne plockar han fram två andra. Spelförståelse och teknik...

Med en guldmedalj runt halsen och som turneringens främste målskytt lämnar Erik Sohlström isen... På vägen möts han av en liten kille som storögt ber om hans klubba...

Ännu ett vackert kapitel har skrivits i den idrotts saga som ibland tros vara över, men ständigt tar sig nya dimensioner...



/ Sportbladet