livetslotteri

Smakar det så kostar det.

Så dagen präglades till sin helhet av att betala det pris som man betalar för att ha roligt med flaskan i handen. Bakfylla. Men straffet för gårdagens synder försöker jag, och lyckas ofta till viss del, lindra med mina invanda "dagen efter" rutiner.

Vi människor är ju ganska bra på att snirkla runt naturens varningar och indikationer på att någonting inte är bra för oss. Min metod för att snirkla mig runt alkoholens varningstecken, bakfyllan, är - gott sällskap och stark nudelsoppa.

Det sistnämnda köper jag med få undantag på "Tempo". När man går in på den affären så kan man mötas av två saker. Antingen så är det en kvinna i 30 års ålder som hälsar och ler med typiskt asiatisk artighet. Jag misstänker vietnamesisk börd.

Detta är trevligt och det inspirerar mig till att vara lite sådär överdrivet artig tillbaka.

Men oftast sitter inte hon i kassan utan istället en man, lika vietnamesisk han.

Denna man är en mycket dyster gestalt.

Oberoende av vem utav dem som sitter bakom kassan så har jag i alla fall alltid samma rutin när jag kommer in på tempo. Med rak rygg, fast blick och en så ärlig uppsyn jag kan så hälsar jag alltid på personalen först. Detta gör jag för att dem ska känna sig trygga. Dom verkar på något sätt alltid få en känsla av att jag är där för att stjäla.  

Jag går sedan bort mot nudlarna som finns i butikens ena ände, mitt emot mejeriprodukterna. Baserat efter min ekonomi så plockar jag sedan på mig x antal Tom Yum nudel packet.

Sedan så går jag för att betala och är, oberoende av vem utav ovan nämnda som sitter där, helt enkelt så trevlig jag kan. Om kvinnan sitter där så är det för att hon är så trevlig mot mig. Och om det är den dystra mannen så är det ett tappert försök att någon gång få se honom le. Jag har inte lyckats än. Han satt där idag.

Jag lämnade som alltid butiken med en vag känsla av att jag inte hade lyckats.

Man brukar ju säga att le mot någon kan alltid göra deras dag lite bättre. Men denne man får mig att tvivla. Det verkar som om han redan kastat in handduken. Känslan är att han sitter av sina dagar här på jorden, helt utan ambition till att göra någonting speciellt med livet. Men jobbet överger han inte. Det känns som om de ligger djupt rotat i den syd asiatiska mentaliteten. Bra egenskap på många sätt.

Men ibland tror jag att även en medelålders vietnamesisk man kan sakna ett grabbgäng och en stadig lördags fylla!

Nu kanske jag dömde vår vän lite väl mycket på förhand. Men jag bryr mig bara om honom.

Vi får hoppas att han har god karma och kanske föds som en levnadsglad kille söder om järnvägen i nästa liv...

Helgen summerades sedan hemma hos Max över ett parti NHL09.

Vi hade som alltid trevligt. Men ni vet nog vem jag hade unnat att sitta med och bara snacka lite hederlig skit...

Kvällen avslutades sedan med ett samtal från min längste vän. Han förgyllde kvällen med sitt uttal - Ett riktigt härligt slagsmål kan man runka till i efterhand.

Komik och livslust på hög nivå! Ta vara på er!

Drick djärvt ur livets glas

Berusa dig med glädje och lycka

Då dansar du gladast i livets kalas

Ty vackrast kan ett leende dig smycka

Du som styr dig med måsten och men

Den som ser ner på alla spratten

Du ångrar dig på ålderns brant, livet kommer aldrig igen

Skrattar sist gör den som rullade på hatten

Den duktige sneglar avundsjukt sen

På den som skolkade och gifte sig med natten

För när du sitter på din ålderdom, bakfull av livet.

Hoppas jag att inte en droppe finns kvar

Att inga dagar togs för givet

Och att du beställde allt från livets bar

/ Erik Sohlström